Inte helt sällan följs det också av en kommentar om att de av oss som vågar drista oss till att tycka att kvinnors rättigheter kanske kan tänkas innefatta något mer än bara de vi kämpat för sedan 1700-talets slut i själva verket underminerar kvinnors rättigheter. Jag skulle säga att det ansvaret snarare faller på de lagstiftare som fortsätter att förneka kvinnor samma juridiska rättigheter som män, makthavarna i de många länder som valt att inte kriminalisera våldtäkt så länge det sker inom äktenskapet, de företag vars hela verksamhet vilar på idén att det är något fel med hur kvinnor ser ut, de forskare inom medicin som avstår från kvinnliga objekt i sina studier med resultatet att kvinnor får sämre vård vid nästan alla diagnoser, de två tredjedelar av världens länder som inte ens erbjuder en legal möjlighet till fri abort och de terrorister som mördar abortläkare i de länder som gör det, de många Facebookanvändare som bestämde sig att ett lämpligt straff för att en kvinna har mage att visa sitt kroppshår är att bli hånad av tusentals människor, de läkemedelsföretag som övertygar barnmorskor till att skriva ut preventivmedel med många kända biverkningar till sexuellt aktiva kvinnor utan att ens diskutera andra alternativ, de chefer som fortfarande ger sina kvinnliga anställda sämre betalt trots lagstiftning som är menad att förhindra detta, den folkstorm som menade att det är helt okej att ha sex med en ovetande, sovande kvinna när Julian Assange polisanmäldes för våldtäkt och för den delen de svenska jurister som kommer med den ena chockerande ursäkten efter den andra för att inte fälla våldtäktsmän för brotten de bevisat bortom rimligt tvivel uppsåtligen har begått. Tänk så olika man kan tycka.

Nåväl, jag kan ju också gissa mig till att de personer som ställer sig helt främmande till varför kroppshår, bantning, smink, p-piller, relationer och sexuell objektifiering skulle vara något för feminismen att bry sig om inte riktigt har fattat grejen. Det är inte en slump att mängder av kvinnor som lever i länder som Sverige, som ur ett globalt perspektiv är otroligt privilegierade och lyckligt lottade, ofta mår skit. Det är resultatet av att en del personer har något att vinna på att kvinnor mår dåligt.

När vi pratar om att raka sig under armarna så pratar vi inte bara om lite hår – vi pratar om ett av de många uttrycken för hela den samhällsapparat som menar att kvinnors utseende är otroligt viktigt, värderat högt över många av de andra egenskaper eller färdigheter som en kvinna kan ha.

Vill man förstå varför det är den samhällsordning som råder så gör man klokare i att titta på de svindlande pengasummor som skönhetsindustrin omsätter varje år snarare än på människors inneboende biologi.

Vill man förstå varför det inte bara är att skita i skönhetsarbetet om man nu tycker det är så jobbigt så bör man först uppmärksamma hur kvinnor som faller utanför skönhetsnormen behandlas (inte minst gamla kvinnor, transkvinnor, funktionshindrade kvinnor, tjocka kvinnor). Man bör notera den utspridda idén om att en kvinnas skönhet är hennes enda möjlighet till romantisk kärlek och att romantisk kärlek är det absolut mest önskvärda som finns för en kvinna. Man bör ta i beaktning alla de kvinnor som får sitt utseende diskuterat istället för sin kompetens eller sina åsikter när de försöker utföra ett arbete inom någonting som inte på något vis relaterar till deras utseende.

Det är hemskt tråkigt att så många människor inbillar sig att om vi bara kirrar det där med samma juridiska rätt- och skyldigheter så räcker det. Som om det var jämlikhet. Som om, trots de klagomål man hör på feminister och millimeterrättvisa, jämlikhet vore det enda vi bryr oss om och sedan får det vara bra tack. Absolut finns det ett egenvärde i jämlikhet för jämlikhetens skull, men om massvis av kvinnor ändå går omkring fullständigt skräckslagna inför idén att misslyckas med att tukta varje liten del sin kropp till att se ut som Kim Kardashians så räcker det inte.

Fanny har skrivit om den ganska välspridda uppfattningen om att den kvinnliga könsrollen är bredare än den manliga och varför hon inte håller med om det.

En del beteenden som avviker från det traditionellt kvinnliga går oftast utmärkt för kvinnor att ägna sig åt ändå utan att någon lägger någon större vikt vid det. Andra beteenden som också avviker från det traditionellt kvinnliga är betydligt mindre accepterade och bemöts av kritik, ifrågasättande och ibland ilska och våld eller hot om våld.

Vill man förstå skillnaden mellan dessa beteenden så tycker jag att det hjälper att försöka hitta någon slags kärna i den kvinnliga könsrollen. Och vad är det då? Jo, kärnan i den kvinnliga könsrollen är att vara till nytta för män. Vi ska vara behagliga att se på – för män. Vi ska passa upp på män och sköta deras hushållsarbete. Vi ska ta hand om barn åt män. Vi ska ha delta i och avstå från sex för mäns skull.

Det låter väl ganska rått, men jag tycker att det är en rätt bra förklaring på varför vissa av kvinnors rollbrytande beteenden tas emot så mycket sämre än andra. Det är helt enkelt de beteendena när vi bryter mot idén om att kvinnor är till för mäns skull, antingen genom att inte uppfylla vår förväntade funktion eller konkurrera med män.

Kvinnor som väljer att inte försöka göra sig vackra för män är ett rätt tydligt exempel. Folk kan verkligen bli skitförbannade över kvinnor som inte försöker inrätta sig i rådande skönhetsnormer – till exempel kvinnor som inte tar bort sitt kroppshår. Ni minns fortfarande Melodifestival-hårig armhåla-historien, va? Det handlar inte bara om att vara snygg – det handlar om att försöka.

Kvinnor som inte prioriterar familj och barn är ett annat exempel. Oftast så framhålls just barnafödande och barnuppfostran som typiskt kvinnliga sysslor, men ofta glöms det bort att det faktiskt inte bara handlar om att ta hand om barn i sig, utan om att ta hand om barn åt en man. Det är rätt tyst om snedfördelningen av föräldraledighet och vård av sjukt barn från mansrättsaktivister (givetvis med vissa undantag), men när det kommer till vem som ska ha vårdnaden så väcks intresset.

Konceptet ”slampor” är ytterligare ett exempel. Lite enkelt så kan man se på ”sexuell exklusivitet” som en av de funktioner kvinnor förväntas ha för män och tja, det faktum att ”slampa” är ett etablerat skällsord säger väl tillräckligt.

Sedan så har vi kvinnor som konkurrerar med män. En grundläggande del i att vara till nytta för någon är att inte konkurrera med personen i fråga. Det här är applicerbart i en mängd olika situationer. Det är okej för en kvinna att vara bra på någonting, men mest om hon är ”bra för att vara tjej” på det. När kvinnor gör anspråk på traditionellt manliga positioner (vilket kan vara allt från roligast i klassen till statsminister) så tas det ofta emot sämre.

Något jag tänkt på en del på senaste tiden är makt och hur det påverkar ens relation till andra människor. I många situationer kommer det svårundvikligen vara så att en person är väldigt utsatt inför en annan person, vilket såklart gör att den senare får mycket makt över den personen i situationen i fråga. Några exempel är barn och förälder, patient och sjukvårdspersonal, elev och lärare eller anställd och chef. Det är liksom inbyggt i situationen att den ena personen har stor kontroll över saker som är viktiga för den andra personen – deras inkomst, deras hälsa, deras betyg eller hela deras vardag och liv i stort.

Om man då är en person som sitter i en sådan maktposition så följer såklart ett stort ansvar för att inte missbruka eller utnyttja den makten för egen vinning. Det blir extra viktigt att respektera och visa hänsyn inför den andra personen, eftersom de har betydligt svårare att värja sig mot övertramp än om ni båda hade lika mycket makt i situationen. Om någon har stort inflytande på hur ens liv ser ut så är det klart att man vill hålla sig på god fot med den personen.

Därför blir jag så förbannad när jag hör talas om personer som antingen misslyckats med att förstå sin egen maktposition eller medvetet utnyttjat den gentemot andra personer. En viktig del att inse om man har en sådan position är att saker som i en annan situation skulle vara okej är inte längre det. Jag har hört många personer berätta om att deras lärare, chefer eller andra personer som har makt över dem har flörtat, tafsat eller velat dejta dem. Och det är inte okej. Säkert finns det några personer som menar att vadå, man måste väl få visa att man är intresserad? Men nej, det måste man faktiskt inte alls få. Om personen du är intresserad av förmodligen skulle ha väldigt svårt att avvisa dig, för att de befinner sig i en utsatt position gentemot dig, så är det inte okej att flörta eller visa sitt intresse.

Om du som lärare, vårdpersonal, chef, ledare för någons fritidsaktivitet, hemtjänstpersonal, god man, jurist, polis eller något annat är intresserad av en relation med en person utanför den yrkesmässiga så får du faktiskt finna dig i att inte agera på det intresset, såvida inte den andra personen tar initiativet till en sådan relation eller ni avslutat den yrkesmässiga relationen. Och i vissa fall så är det fortfarande inte lämpligt att inleda någon sexuell eller romantisk relation med denna.

Det finns säkert någon som tycker att det här känns hemskt orättvist, men vill man inte acceptera det så får man helt enkelt undvika att få någon makt över andra personer.

Det är ett dumt på så många sätt.

Till en början - påståenden som är menade att omfatta precis alla människor är sällan sanna. 6 miljarder människor på jorden och inte en enda av dem vill vara tjock? Yeah right.

Men även om man väljer att tolka det som att "de flesta" eller "många" människor inte vill vara tjocka så är det fortfarande ett skräpigt argument.

Först och främst så är det inte ett bra argument eftersom det faktum att en person är missnöjd med något av sina attribut inte är något slags frikort till att behandla personen i fråga som skit med hänvisning till det attributet. Det är inte okej att behandla andra personer illa, helt enkelt. Vad de tycker om sig själva är inte relevant. Egentligen så är det allt som behöver sägas om saken, men jag tänker kommentera några saker till ändå.

Det som Wollin helt ignorerar att hon hävdar att ingen vill vara tjock är orsaken till det. Om det nu är så att de flesta inte vill vara tjocka, vad beror det på? De flesta kan nog gå med på att det faktum att västerländsk norm är att behandla tjockhet som om det vore ungefär lika önskvärt som grov kriminalitet har ett finger med i spelet. När det handlar om kroppsacceptans på samhällsnivå så blir ”ingen vill vara tjock” ett nonsensargument, för det är liksom det som är problemet. Idén om att vissa kroppar är bättre och mer önskvärda och mer förtjänta av att behandlas väl är det som kroppsacceptans syftar till att förändra.

Ska det bli ett relevant argument så måste man utgå från att det är något allmänmänskligt att vilja vara smal – något som är en del av vår natur snarare än vår kultur. Och tja, den har man ju hört förr.

En vanlig idé på det området är att det finns vissa attribut som vi formats till att attraheras av genom evolutionen, och att en smal kropp skulle vara ett av dessa. Ofta menar man att det hör ihop med hälsa – att tjockhet är ohälsosamt och därför oattraktivt. Problemet där är att det inte går ihop.

I åldrarna 6-84 i Sverige beräknas att 35% av kvinnorna och hälften av männen är överviktiga eller har fetma (sett till BMI). Det finns goda belägg för att vikt beror till stor del av gener och det krävs att vi accepterar den idén för att evolution ska kunna användas som en förklaringsmodell. Uppenbarligen har personerna som har de gener som möjliggör övervikt och fetma inte missgynnats särskilt mycket evolutionärt, för i så fall skulle det inte finnas så många av dem. Om det låg i människans natur att finna personer med de här generna oattraktiva så skulle det med all sannolikhet finnas färre av dem.

Men, tänker någon nu. Det är inte generna som är oattraktiva, det är kroppstypen. Okej. Det finns rätt goda belägg för att den genuppsättning som kan ge övervikt och fetma har funnits inom mänskligheten under lång tid men att det är först nyligen som vår miljö tillåtit att de uttrycks på det här sättet. Grejen är bara den att om så är fallet, varför skulle vi ha utvecklats till att ogilla en egenskap hos andra individer som vi inte konfronterats med under den utvecklingen? Det verkar inte särskilt sannolikt, helt enkelt.

Så då kommer någon med invändningen att det inte är vikten i sig, utan sjukdomen som vi tänker oss följer med vikten som vi finner oattraktivt. Okidok. Problemet med den idén är att de sjukdomar som man brukar tala om som fetmarelaterade sjukdomar är helt irrelevanta när det kommer till evolution. Det rör sig framförallt om diabetes typ 2 och diverse hjärt- och kärlsjukdomar. Debutåldern för de sjukdomarna är i regel så pass hög att evolutionen inte har ett jota att säga till om angående dem, vilket också är anledningen till att de är så vanliga. Vid det laget skulle du, under majoriteten av mänsklighetens historia, redan ha hunnit skaffa barn, se dem växa upp och oftast dö av något annat.

Jag ser helt enkelt inte hur det skulle kunna vara en del av människans natur att finna tjockhet oattraktivt, för det finns ingen bra förklaring på hur det i så fall skulle ha uppstått. Så vi slopar idén om att ingen vill vara tjock för att det är objektivt oattraktivt. Det är trams taget ur luften för att försvara en redan existerande norm.

Sedan så har vi såklart hela vikt och hälsa-biten, som jag skrivit om tidigare. Nu valde jag att fokusera på utseende, i och med att det var vad båda blogginläggen framförallt tog upp.

För några månader sedan hade Vecka 6, ett projekt som uppmuntrar bloggare att skriva om sex och som har ett nytt tema att skriva om varje vecka, temat ”Är sex en rättighet?”.

Det finns flera bloggare som har skrivit smarta och tänkvärda inlägg på temat, som jag tycker att ni borde läsa.

De flesta kan förhoppningsvis skriva under på att man inte har rätt att ha sex med andra människor, men också på att man har rätt att slippa bli straffad för att man har sex på ett visst sätt, så länge det inte utgör en kränkning mot någon annans självbestämmande över sin kropp och sexualitet.

Själv tycker jag att hela frågan egentligen kan ses som en förlängning av rätten att bestämma över sin egen kropp och vad som händer med den, och av samhällets skyldighet att försöka främja den rättigheten genom att se till att alla människor befinner sig i en position där de fritt kan fatta sådana beslut.

Vad innebär det? Tja, det innebär att ingen har rätt att utsätta andra människor för sexuella handlingar som de inte samtyckt till, eller att utnyttja att deras beslutsförmåga är temporärt eller permanent nedsatt för att utsätta dem för sexuella handlingar (till exempel på grund av berusning, ålder, sjukdom, sömn eller något annat).

Men det innebär också att samhället inte har rätt att straffa någon för sexuella handlingar som de gjort i samförstånd och samtycke med berörda personer.

Det innebär dessutom att samhället har en skyldighet att främja människors förmåga att själva bestämma över vad som händer med våra kroppar genom att se till att skydd mot sexuellt överförbara sjukdomar, preventivmedel, abort och information kring sex och dess konsekvenser finns tillgängligt.

En grej som jag funderat på rätt länge är hur kvinnlighet förhåller sig till professionalitet (med vilket jag syftar på ”att bete sig professionellt”, inte på att få betalt för det man gör). För mig så är det ganska uppenbart att ”professionell” är en egenskap som är ganska hårt manligt kodad. Inte så konstigt – den förknippas ju med en massa andra saker som också kodas som manliga. Många av de egenskaper vi tror att en person bör besitta för att göra ett bra jobb överlappar med de egenskaper vi anser att män bör besitta eller besitter.

Men det är inte bara vilka egenskaper vi förväntar oss av en professionell person som är typiskt manliga, utan också det utseende vi förväntar oss av en sådan person.

Det handlar såklart inte om att kvinnor behöver se ut som män för att uppfattas som professionella – snarare om att kvinnor (och män) förväntas att inte se allt för kvinnliga ut, eller i vart fall inte se kvinnliga ut på fel sätt. Hela filmen Legally Blonde och hur omvärlden reagerar på dess huvudkaraktär Elle är ett rätt bra exempel – en konventionellt vacker blondin som klär sig i helrosa är helt enkelt inte vad vi förväntar oss av en juriststudent och därför så tar få personer henne på allvar. En del av det handlar såklart om att överdrivet användande av just rosa anses lite barnsligt, men samma sak gäller användning av klara färger, vissa mönster och vissa modeller på plagg.

En annan aspekt av det är att det anses olämpligt att klä sig sexigt på jobbet. Vad har det med kvinnlighet att göra? Tja, sexighet i sig är en egenskap som är rätt kvinnligt kodad. Kvinnokroppen anses betydligt mer sexuell än manskroppen och den som betvivlar det kan göra en bildgoogling på ordet ”sexy”. När det talas om att en inte ska se sexig ut på jobbet så är det i regel kvinnor man pratar om – vi ska inte ha för urringade tröjor, för korta kjolar eller rent allmänt visa för mycket hud. Någon motsvarande idé finns inte riktigt för män, vilket faller sig rätt naturligt eftersom det inte riktigt finns sexiga kläder för män. En man som ska framställas som sexig har antingen vanliga kläder eller inga kläder på sig.

Så hur klär sig en professionell kvinna? Ska man titta på hur framgångsrika kvinnor inom politiken eller affärslivet klär sig så verkar svaret vara i dova toner, gärna mörka sådana och ofta i kostym. Rätt maskulint, med andra ord.

Det fattar ju vem som helst att en person som klär sig i starka färger inte automatiskt gör ett sämre jobb än en person som klär sig i svart. Fler personer verkar tycka att sexig klädsel skulle innebära ett sämre jobb, men egentligen finns det ingen vettig anledning till det heller. Jag tror att det i själva verket handlar mer om våra föreställningar kring sex, som gärna vill mena att sexiga kvinnor omöjligen kan vara något mer än just det. Som helhet så tror jag inte att det är en slump att vissa feminina uttryck ger ett oprofessionellt intryck - det är tätt sammankopplat med samhällets idéer om vad det innebär att vara kvinna.

Rätt ofta hör jag folk påstå att piller inte är någon långsiktig lösning på diverse sjukdomstillstånd. Oftast rör det sig om psykisk ohälsa, men ibland också fysisk. Det talas om att man måste bearbeta de underliggande problemen, motionera mer, äta bättre, gå i terapi, lära sig att acceptera sitt tillstånd eller något annat. Det är såklart jättebra att göra alla de där sakerna.

Men ibland så gör man alla de där sakerna och det räcker inte. Ibland så hjälper det inte alls. Ibland så har man inga underliggande problem att bearbeta eller några skadliga kostvanor att förbättra.

En del personer föds sjuka eller blir sjuka under livets gång och måste äta läkemedel resten av livet för att kunna må bra. Vilket faktiskt är rätt okej om alternativen är att må dåligt hela tiden eller att avlida.

Många verkar anse att det är något självändamål att äta så lite mediciner som möjligt. Ni vet, typen som lite skryter med att de minsann aldrig tar värktabletter när de har ont i huvudet. Och visst, det finns bra skäl till att försöka undvika att ta läkemedel i onödan. Många mediciner har obehagliga biverkningar, en del har oklara effekter över lång tid och på samhällsnivå har vi de läkemedelsresistenta bakterierna att oroa oss för. Men det betyder ju såklart inte att personer som behöver läkemedel ska avstå från dem (och ”behöver” kan vara allt från att ”behöver för att lindra ett temporärt ofarligt men obehagligt tillstånd” till ”behöver för att vara vid liv”).

Problemet med idén om läkemedel som en temporär lösning är att det faktiskt påverkar människors känslor och beteende. Det gör att en del personer skäms över att behöva förlita sig på läkemedel för att kunna må bra. Det gör också att en del personer försöker sluta med sina mediciner och snabbt blir sjukare.

Ibland är piller en permanent lösning. Ibland är det den enda lösningen. Och det är inget fel med det.