”Men... kan inte låta bli att kommentera (men har försökt en lång stund  en sak... Detta att både LD & massor av kommentarer i detta ämnet får det att låta som det är fullständigt normalt att vara vältränad, äta bra kost i lagom mängd OCH var överviktig. Men jag skulle säga att det är otroligt sällsynt. Visst har vi olika kroppsbyggnad & man kan vara "tung" (muskler, krafitg benstomme) och ändå hälsosam, men snackar vi ren övervikt (fett) så skulle jag säga att det är snudd på omöjligt (utan någon form av ämnesomsättningssjukdom) att i längden kombinera det med hälsosam träning och kost. Sedan tar det ju en tag att förändra kroppen. Men övervikten blir garnaterat mindre ju längre du tränar & äter bra.”

-          ”Anonym”, i en kommentar på det här inlägget av Lady Dahmer

Lady Dahmers kommentarfält är fullt av missförstånd som jag vill reda ut just nu, men jag tänkte fokusera på det här nu. Alltså idén att hälsosam kost och motion per automatik leder till ett normalviktigt BMI.

Till en början, det finns studier på vad människor faktiskt äter. En av dem är National Health and Nutrition Examination Survey, som går att läsa om här. Personer i BMI-klasserna normalvikt, övervikt och fetma fick ungefär lika stor andel av sin energi från fett, kolhydrater och protein. Normalviktiga personer fick i sig lite mer sammanlagd energi än både överviktiga personer och personer med fetma. Så idén om att personer med ett BMI över 25 har det eftersom de äter så mycket mer än personer med ett BMI under 25 verkar inte hålla.

Här är en studie som tittat närmare på omkring 6000 av deltagarna i den tidigare studien och konstaterat att även om man justerar för fysisk aktivitet så har överviktiga personer och personer med fetma fortfarande inte ett högre kaloriintag än normalviktiga personer.

Så att ja. En studie ensamt säger såklart inte särskilt mycket, men vi kan väl i vart fall konstatera att bilden av att tjocka människor skulle vara smala om de bara åt och rörde sig som smala människor inte entydigt stöds av forskningen. Jag tror de flesta som forskar eller arbetar inom området är ganska överrens om att kroppsvikt åtminstone delvis styrs av gener – vad det råder några egentliga meningsskiljaktigheter om är hur stor inverkan de här generna har. Vissa menar att den är väldigt stor, andra menar att den är ganska liten. Oavsett vilket så pratar vi om människor som redan är överviktiga, så vad som lett till det är inte jätterelevant just nu. Ett annat inlägg, kanske.

Okej, så här är en artikel som beskriver experiment som gjordes vid Rockefeller University på 60-talet. Slutsatsen av dem var bland annat att människor som haft fetma större delen av sina liv och som genom kraftig bantning går ned till en mycket lägre vikt (ca 45 kilo lägre i genomsnitt) har annorlunda kroppsfunktion än människor som haft samma vikt hela livet. De har lägre energiförbrukning. De har också psykiska symptom som liknar de som ursprungligen normalviktiga personer som utsätts för svält har. Oh, och den absoluta majoriteten av deltagarna gick upp i vikt igen.

Artikeln beskriver också experiment som ville se vad som hände med personer som varit normalviktiga hela sina liv om de blir överviktiga. Det gjordes genom att låta personerna äta betydligt, betydligt mer än de normalt gjorde. Gick de upp i vikt? Jodå. Men deras energiförbrukning ökades också enormt och de behövde mycket mer energi/kvadratmeter av deras kroppsyta än de ursprungligen gjorde. När studien avslutades gick de tillbaka till sin ursprungliga vikt utan problem.

Ytterligare anledningar att ifrågasätta idén om att kroppsvikt bara handlar om livsstil, alltså.

Såhär långt så kan vi alltså ifrågasätta idén om att överviktiga personer är det för att de äter annorlunda än normalviktiga och idén om att överviktiga människor enkelt kan gå ner i vikt och att normalviktiga personer enkelt skulle kunna bli överviktiga om de bara åt mer.

Avslutningsvis så har vi en metaanalys som konstaterar att det inte bara är så att nästan alla som bantar så småningom går upp vikten de förlorat igen – många går upp ytterligare i vikt. Det här är ingen hemlighet, för övrigt. Både mina läroböcker och föreläsare är helt öppna med att oddsen för långsiktig viktnedgång ser ut såhär.

Träning förbättrade oddsen lite, men det rörde sig om att de bara gick upp till ca 2,5 kilo under sin ursprungligavikt. Det fanns inte heller belägg för att bantningen skulle ha hälsofrämjande effekter.

Så, vad vill jag komma fram till? Tja, personer med övervikt och fetma motionerar och äter ungefär som normalviktiga personer, så att göra det leder uppenbarligen inte till att de går ner i vikt. Om de äter mycket mindre än normalviktiga personer så går de ner i vikt och om de sedan äter lika mycket som normalviktiga personer så går de upp i vikt igen. De går rent utav upp i vikt igen även om de fortfarande äter mindre än normalviktiga personer. Plus att de mår skräp under tiden. Och om överviktiga personer bantar så är det sannolikt att de varken går ner i vikt eller förbättrar sin hälsa i det långa loppet.

Var och en får såklart göra vad de vill med sina egna kroppar. Vill du satsa på att vara en utav de få personer som lyckas med att gå ner många, många kilon i vikt och lyckas bibehålla viktnedgången trots oddsen så är tänker jag inte försöka stoppa dig. Men det vore fint om vi faktiskt kunde vara öppna med hur oddsen ser ut.