Ibland stör jag mig något så fruktansvärt på personer vars åsikter skiljer sig enormt från mina i en fråga. En del åsikter är bara obegripliga för mig, som till exempel att slaveri är en skön grej eller att Mikael Persbrandt är Sveriges sexigaste man*. Men ändå, jag skulle kunna vara någorlunda nöjd om fundamentalt annorlunda åsikter än mina var det värsta jag behövde stå ut med i olika diskussioner. Det är det inte. Det värsta är personer som tycker samma sak som jag, men av helt andra orsaker.

Det är en guilt by association-grej, tror jag. De får min åsikt att verka dum! I teorin så vet jag ju att det är naturligt att olika personer kan ha olika skäl för att hysa samma åsikt och att det är orimligt att hålla en av dessa ansvarig för den andra personens skäl. Men jag vill ändå bara att de ska hålla käften. Oavsett hur bra ens argument är så blir det svårare att övertyga någon om rimligheten i ens åsikter om ens meningsfränder i frågan framstår som empatilösa svin.

Jag tänker mig att mängder av politiker känner såhär. Jag menar, Reinfeldt borde ju bli vansinnig när han föröker framställa Alliansen som ett bra alternativ för arbetare och så kommer CUF och vill avskaffa allt som ens anknyter till anställningstrygghet. "Fattar ni inte att ni sabbar?", tänker han säkert.

* Det här kan vara ett bra tillfälle att nämna att jag hyser en nästintill sjuklig motvilja mot Mikael Persbrandt. Det beror förmodligen på att han i alla filmer jag sett honom spelar en rollkaraktär som är ett jävla svin, vilket i förlägningen får mig att anta att det är en avspegling av hans verkliga personlighet. Det har gått till punkten att jag känner mig fientligt inställd även till personer som inte är Mikael Persbrandt men påminner lite om honom till utseendet. Betingning är luriga grejer.