Skillnaderna mellan könen gör livet värt att leva

Lady Dahmer skriver om det där med folk som insisterar på att skillnaderna mellan könen gör våra relationer spännande, att skillnaderna borde hyllas och så vidare. Eller, för att citera Calle Schulman: "Det är ju skillnaden mellan könen som gör livet värt att leva."

 

Hur jävla tråkigt liv har man inte då, egentligen? Och vilka tråkiga människor man måste känna.

 

Om det jag som intresserade mig hos de män jag känner kunde sammanfattas som "ja, han har ju en y-kromosom, mer kroppsbehåring än mig och bär inte kjol" så skulle jag inte lägga ner energi och känslor i att upprätthålla relationer med dem. Tacksamt nog så är männen jag känner inte tröttsamma stereotyper som baserat sin personlighet på de könsroller som råkar vara aktuella för stunden, utan i likhet med kvinnorna jag känner egna individer som jag skulle vilja umgås med även om de råkade tillhöra ett annat kän än det de redan gör.

 

Jag förstår verkligen inte folk som fått för sig att vi alla skulle bli en stor grå massa om det inte var för könsroller. Det resonemanget håller verkligen enbart om man antar att vi nu är två stora massor i två olika nyanser av grått.  Är det verkligen så mycket intressantare?



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0